undrar lite hur det är...när min toby åker till paris. ja men det är ju fint och samtidigt förfäras jag över hur liten världen plötsligt blivit. ibland känns det så viktigt att klamra sig fast vid att vara omodern och oteknisk att man liksom blir lite obstinat. det är modigt och samtidigt....helt jävla galet. men jag hoppas att det är alldeles fantastiskt.
jag tänker bara på att jag ska åka till usa nu, annars känns det som jag skulle bli galen. det är ju bara skola hela tiden och noll tillstymelse till socialt liv. eller jag kan ju messa mina vänner halvtolv på natten när jag sitter i svågertorp. men det är också roligt. att lära sig och se att man orkar.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar